Hej, mitt liv går upp och ner och ibland är det helt perfekt;) När jag var liten så älskade jag hästar över allt annat! Men jag fick börja på ridskola. (Som dom flesta) Jag var inte perfekt och alla tyckte inte om mig, men så länge jag hade hästar i närheten så brydde jag mig inte. Dom fick snacka hur mycket skit dom ville om mig! Dom kommer ingen vart av att snacka skit. Jag kämpade alltid och jag försöker göra mitt bästa fortfarande. Men ibland funkar det inte:/ Men man kan inte tjura ihop och börja deppa. Utan bara på det igen. jag vet hur svårt det kan vara, men ge er inte för fan! Gör det ert hjärta brinner för och kämpa! Låt ingen förstöra ert liv!!!!:)
Nu har jag fem (Mathilda har en av mina unghästar så vi säger att den är hennes) underbara ponnysar som jag älskar:D
Go Cart, Little Highnees, DJ Zirco, Chaplin och Svansjöns Bel air<3<3<3<3<3<3<3
Älskar er forever<3

Hej, idag ska jag äntligen få dressyrträna med min älskade B-ponny så att han får upp musklerna i ryggen:D

Om ni vill veta varför jag skriver att jag ska jobba min b-ponny idag så kan jag berätta vad som hände:

Det var en ganska blåsig dag i början av december och jag skulle precis öppna stalldörren och cykla hem när jag hör något som flåsar som fan inne i Chaplins box. Jag sprang allt vad jag kunde till Stina(hon jag har hästarna hos) och hon kommer efter mig och jag ringer mamma, och mamma kommer på momangen. Vi ringer veterinären och vet. är där på 5 minuter, vi håller på där att få upp han(han låg ner) så vi kunde gå med han i ridhuset. Men han bara försökte lägga sig ner hela tiden och sen när veterinären kom så försökte vi säkert i en halvtimme, sen gav vet. han en spruta som gav honom smärtstillande så att han kunde resa på sig så att vet. kunde undersöka honom, och efter tre timmars jobb sa vet. " jag tycker att vi ska ringa djurambulansen nu, för att jag har provat allt och jag tycker ni ska åka upp och undersöka honom så att det inte är något allvarligt, eller så får ni sova här i stallet..." Vi valde såklart att ringa djurambulansen, och dom kom efter 1 timme, för dom var rätt så långt bort. Så när vi väntade så började det smärtstillande gå ur Chaplin och han la sig ner igen. Jag storgrät, men inte så långt efter han hade lagt sig så kom djurambulansen. Dom lyfte typ upp honom och lastade in honom. Medans dom gjorde det så kom vår farmor och hämtade min lillebror(Vi skulle gå i skolan dagen efter) och dom körde hem och jag hade bestämt mig att jag skulle följa med. Djurambulansen startade och vi körde efter(Mamma och jag) och pappa skulle möta oss på Hbg djursjukhus stordjur. När vi var på vär upp så märkte vi att något var fel. Dom ökade tempot lite och vi hängde bara med och jag satt i bilen och grät så mycket att jag inte visste var jag skulle ta vägen. När vi kom upp möttes vi av två sjuksystrar till djur som tog imot oss och vi fick svar rätt så snabbt. Han hade fått tarmvred... Vi satt oss i receptionen och skulle bestämma oss. Det var antigen operera honom eller försöka medicinera honom eller göra det värsta som finns avliva. Jag satt nästan och skrek"OPERERA, OPERERA" och mina föräldrar gick med på det och vi meddela vad vi hade bestämt oss. Vi fick åka hem och när vi kom hem var klockan halv 2 på natten och jag skulle till skolan och vi hade eng. läxa. Jag ville inte träna klockan halv två på natten på glosor, nej jag fick ta smällen med läraren, jag oroade mig bara för min älskade ponny. klockan fem på morgonen så ringer dom och säger, han klarade operationen. och jag skrek "JAAAAAAA, MIN 23 ÅRIGA B-PONNY KLARADE AV EN BUKÖPPNING!!!!!!!!!!!!!!!" Ja var så jäkla lycklig och glad för att han hade klarat sig. vi fick åka och hälsa på han och fy fan säger jag bara, så jäkla smal han var och det var inte fint och se. Sen när han kom hem var jag och han lyckliga som fan:D
/Emilia